vi är alla horor

Världshistoriens 101 bästa album

2011-11-23T21:37:00.003+01:00

Det finns kanske någon här som har missat det. Bloggen världshistoriens 101 bästa album startade i måndags. Ni är välkomna att ta del av alla underbara album som kommer att presenteras fram till ganska långt in på nästa år. Idag skrev jag om postpunk, Camus och ljungande vrede.

Två dansscener i natten

2011-10-15T23:57:00.004+02:00

"Thirteen Women" av Bill Haley spelar upp vad som antas vara varje mans dröm. Haley har en dröm där han är ensam man bland tretton kvinnor, och där han är centrum för kvinnornas uppmärksamhet:

I had two gals every morning,
Seeing that I was well fed,
And believe you me,
One sweetened my tea,
While another one buttered my bread.
Two gals gave me my money,
Two gals made me my clothes

Men även om låten inte får så många feministiska poäng så är det den som spelas när Maria Schell och Marcello Mastroianni dansar i Le notti bianche. Jag älskar Mastroiannis "danssteg" i slutet.

Jag kom att tänka på scenen när jag såg La notte tidigare ikväll. I den filmens finns också en fantastisk dansscen. Den här gången är inte Mastroianni delaktig i dansen. Däremot tittar han och Jeanne Moreau på när ett par dansare utför några vackra rörelser till förförisk jazzig musik.

På förtvivlans krön

2011-09-10T12:56:00.003+02:00

Höst och det är väl alltid någon som tycker att det är bra. För övrigt kan jag bara – som alltid – uppmana er att läsa EM Cioran. Här följer innehållsförteckningen till På förtvivlans krön:

Förord

Att vara lyrisk
Vad allt är avlägset!
Att inte längre kunna leva
Lidelsen för det absurda
Att mäta lidandet
Andens inbrytning
Jag och världen
Matthet och dödsångest
Det groteska och förtvivlan
Föraningen om vansinnet
Om döden
Melankolin
Ingenting betyder något
Extasen
Världen där ingenting får sin lösning
Motsägelser och inkonsekvenser
Om sorgen
Total otillfredsställelse
Badet av eld
Desintegration
Om kroppens verklighet
Jag vet inte
Individuell och kosmisk ensamhet
Apokalyps
Monopol på lidandet
Känsla för självmord
Den fullkomliga lyrismen
Behagfullhetens väsen
Det fåfängliga medlidandet
Evigheten och moralen
Ögonblicket och evigheten
Historia och evighet
Att inte längre vara människa
Det magiska och det ödesbestämda
Den ofattbara glädjen
Lidandets tvetydighet
Allt är stoft
Entusiasm som en form av kärlek
Ljus och mörker
Att avstå
Sömnlöshetens välsignelse
Kärlekens omvandling
Människan, det sömnlösa djuret
Det absoluta i ögonblicket
Sanning, vilket ord!
Flammornas skönhet
Vishetens fattigdom
Återvändandet till kaos
Ironi och självironi
Om fattigdom
Flykten från korset
Dyrkan av det oändliga
Banalitetens metamorfos
Sorgens börda
Det förnedrande arbetet
Känslan för slut
Lidandets sataniska princip
Det indirekta djuret
Den omöjliga sanningen
Subjektivism
Homo
Kärleken i korta drag
Vad spelar det för roll?
Det ondas källor
Skönhetens magiska trick
Människans ombytlighet
Kapitulationer
Inför tystnaden
Konsten att göra sig dubbel
Den meningslösa framtiden

Passar bra nu när solen och hösten försöker lura oss att det är en fröjd att leva. Mina favoriter – utan att ha läst någonting – är "Ingenting betyder något", "Total otillfredsställelse", "Jag vet inte" och "Vad spelar det för roll?"

Man kan bara föreställa sig vad Cioran har att säga i "Kärleken i korta drag".

Donald Byrd - "Cristo Redentor"

2011-08-30T10:22:00.004+02:00

Jag startar hösten med den här souliga jazzinspelningen av Donald Byrd. Jag trodde jag hade hittat en episk kommentar på youtube när någon kommenterade låten med "My favourite movie EVER!" Det visade sig att superlativet faktiskt syftade på en film, A Bronx Tale, där "Cristo Redentor" används. Jaja, hur som helst, det här är en av mina favoritfilmer genom tiderna.

Frans Masereel

2011-07-03T23:44:00.004+02:00

Ett par flamländska träsnitt, av Frans Masereel.

Via vad som mycket väl kan vara världens bästa blogg.

Klaus Kinski

2011-06-26T18:37:00.003+02:00

Darryl Pandy

2011-06-16T20:37:00.006+02:00

Saknad.

Missa inte heller det legendariska framträdandet på Top Of The Pops 1986, som sparkade igång den brittiska housescenen. Barry Walters skrev samma år i Spin magazine: “Pandy’s histrionics are emblematic of the House scene in general. House is about the loss of decorum and control. From sexual extravagance to dance-floor excess, everything about House is geared towards losing it”. Så är det förstås, men det omstörtande med Darryl Pandy var inte att han kastade av sig sina skor och la sig på scenen, utan att han var tjock och klädde sig i glittrande skjortor.

Hiroshi Teshigahara x 3

2011-06-12T23:24:00.012+02:00

Från Pitfall, Kvinnan i sanden och En annans ansikte.

The Popguns - "Landslide"

2011-06-10T15:16:00.002+02:00

Robert Bressons bästa filmer

2011-06-08T23:25:00.005+02:00

Som ett tillägg till min text om Robert Bresson: en lista över Bressons bästa filmer. De flesta som gillar Bresson brukar avfärda hans tidigare filmer, som Damerna i Boulognerskogen och Syndens änglar, där han använde sig av professionella skådespelare och ännu inte hade utvecklat sin karakteristiska filmstil. Prästmans dagbok från 1951 är antagligen den första "riktiga" Bressonfilmen. Men jag gillar hans tidigare filmer, vilket min placering av Damerna i Boulognerskogen och särskilt Syndens änglar antyder. De två första platserna kändes självklara, sedan var det jämnare. Inte mycket skiljer Une femme douce från Fyra nätter i Paris, en adaption av Dostojevskijs underbara Vita nätter.

14. Les affaires publique
13. Djävulen förmodligen
12. Blodspengar
11. Damerna i Boulognerskogen
10. Lancelot du Lac
9. Ficktjuven
8. Fyra nätter i Paris
7. Syndens änglar
6. Processen mot Jeanne d'Arc
5. Prästmans dagbok
4. Den våldtagna
3. Une femme douce
2. En dödsdömd har rymt
1. Min vän Balthazar

Turgenjev - Rudin

2011-06-07T17:45:00.005+02:00

Från samma kurs, en bokrecension.

Rudin, som publicerades 1856, är en av Turgenjevs mest intressanta böcker, och visar prov på Turgenjevs mästerskap i att levandegöra sina karaktärer och deras relationer till varandra. För de europeiska författarna vid 1800-talets mitt var Ivan Turgenjev den naturliga ingången till den mäktiga ryska litteraturen. Turgenjev var den charmerande aristokraten, som visste att föra sig och som talade nästan perfekt franska. ”Le doux géant”, den vänlige giganten, som han kallades av Edmond de Goncourt, rörde sig obesvärat bland vänner som Flaubert, George Sand och Zola. Men Turgenjev hade också, likt så många författare av sin generation, en politisk slagsida. Tydligast i Fäder och söner, som skildrar en konflikt mellan två generationer, en konflikt som skar igenom Ryssland, och som gällde i vilken grad Ryssland skulle anpassa sig till Europa.

Rudin, en charmerande man med höga ideal, hälsar på en adelsdam i ett gods på den ryska landsbygden. Människorna i hemmet kan inte slita blicken från Rudin, som talar vitt och brett om konsten, kärleken och Rysslands framtid. En kärlekshistoria uppstår mellan Rudin och Natalja, dottern i huset, men adelsdamen ser inte med blida ögon på dotterns romans. Natalja är beredd att rymma iväg med Rudin, men när Rudin får reda på hur det ligger till väljer han att foga sig efter adelsdamens önskningar. Det visar sig att Rudin är gjord av papper. När hans ideal konfronteras med verkligheten faller han igenom, som en sten genom isen, och krossar de förhoppningar som har ställts på honom. Rudin vidareutvecklar ett välkänt tema inom den ryska litteraturen - den överflödiga människan. Från Pusjkins Eugen Onegin till Turgenjevs novell En överflödig människas dagbok, hade den överflödiga människan fått representera en karaktärstyp som känner sig alienerad från samhället, som tycker sig se lösningen på Rysslands problem och som vill väl, men som när det gäller att omsätta idealen till handling visar sig vara viljesvag och undfallande.

Natalja är ett för Turgenjev typiskt kvinnoporträtt: hon är ärlig och oskuldsfull, men på samma gång finns det något hos henne som för läsaren, och alla andra i berättelsen, är oförklarligt och fördolt. Rudin är också en historia om den första kärleken, som Natalja bittert får uppleva. Hon ångrar sina känslor för Rudin och lider oerhört. Men Turgenjev har förståelse för hur tiden slätar över ungdomens bekymmer. ”En människa må drabbas av ett än så hårt slag - redan samma dag, eller senast den följande, ska hon ändå sitta vid bordet och äta, och redan där ligger en första tröst”. Det är med det första lidandet som med den första kärleken, det kommer inte igen - ”tacka gud för det!” Bokens dramatiska kärlekshistoria utvecklar sig med den vackra ryska landsbygden som bakgrund. Turgenjev var lika skicklig på att teckna naturscener som han var att teckna porträtt av nätta adelsflickor, skamlösa friare och håglösa idealister. Det är på hans vackra naturscener som hans berömmelse utanför Ryssland vilar. Men Rudin visar med all tydlighet att han inte ska placeras i ett så begränsat fack. Bilden av Rudin är en underförstådd kritik av de lättjefulla aristokrater med höga ideal som Turgenjev såg prov på i Ryssland. Så formar sig Turgenjevs böcker till kritik mot samhället, efter den devis som kritikern Belinskij föreskrev åt Rysslands författare, att aldrig släppa samhällsdebatten med blicken.

Recension: Change - The Glow of Love

2011-05-31T23:42:00.008+02:00

Under våren har jag läst en kurs i kulturjournalistik. Mest för att skrapa ihop poäng till CSN. En uppgift gick ut på att skriva en kort recension (800 tecken eller nåt sånt) av en valfri skiva. Jag valde The Glow of Love av Change, som jag vid tidpunkten lyssnade ganska mycket på. Här följer recensionen.

4
Change
The Glow of Love
Warner Bros.

DISCO. Discons död är en myt. Den dog aldrig - energin och glädjen tog bara nya former. Från Italien strömmade nya band över Atlanten. Change modellerades efter Chic, det trendiga New York-bandet, och debutskivan från 1980 låter som om den vore gjord där skyskraporna möter en gungande rymd. Titelspåret har en basgång värdig Bernard Edwards, ”The End” blickar framåt mot engelsk syntpop, och ”It's a Girl's Affair” är en lika subtil uppmaning till ena hälften av mänskligheten som en bok av Erica Jong. Skivans höjdpunkt är dock ”Searching”, där en ännu okänd Luther Vandross naket lägger fram sin längtan efter riktig kärlek i en kylslagen och dimmig stad. Change var aldrig förändring. Change var oförställd glädje och discoglittrande sömnlösa nätter.

Adolph de Meyer

2011-05-30T18:52:00.003+02:00

Adolph de Meyer, Dance Study, 1912.

Via La Contessa.

Gil Scott-Heron

2011-05-28T12:54:00.009+02:00

"Gil är död!" Jag fick ett sms av Martin i morse och surfade snabbt in på någon musiksida för att få det bekräftat. Det var tyvärr inget dåligt skämt. "Gil" är förstås Gil Scott-Heron, för den stora publiken mest känd för sin protohiphoplåt "The Revolution Will Not Be Televised". Till skillnad från andra pratlåtar, som Bob Dylans "Subterranean Homesick Blues", hade Gil Scott-Herons, tillsammans med grupper som The Last Poets, ett faktiskt inflytande på den undergroundrörelse varur hiphopen uppstod. "The Revolution Will Not Be Televised" är den brutala öppningslåten på Pieces of a Man från 1971. Men det är inte den låten jag kommer att tänka på den här dagen. Inte heller kommer jag att tänka på mina favoritlåtar från skivan, "Lady Day & John Coltrane" och "Home is Where the Hatred Is". Jag kommer att tänka på Scott-Herons återkomst förra året med I'm New Here, efter flera års drogmissbruk. Det kändes som att Scott-Heron äntligen hade lyckats hitta lite stabilitet i tillvaron. I'm New Here är en jättebra skiva, där han varvar dikter och samhällsbetraktelser med saker som "Me And the Devil", en omarbetning av Robert Johnsons original. Och så händer det här. Det som gör att man ändå känner ett slags förtröstan är att han lyckades kravla sig ur missbruket och göra lite musik. Att han inte slutade som en av dem han sjunger om i "The Bottle".

Hur smak fungerar

2011-05-27T23:35:00.004+02:00

Att först bli jätteupphetsad över att hitta en Luis Buñuelbiografi i ett antikvariat, och sedan låta boken samla damm i bokhyllan efter att ha läst att Ingmar Bergman dissade spanjoren.

The Blue Ox Babes - "There's No Deceiving You"

2011-05-25T23:01:00.004+02:00

Kevin Archers hoppade av Dexy's Midnight Runners 1981 och skapade The Blue Ox Babes. Här med "There's No Deceiving You".

Tidernas bästa filmer

2011-05-19T22:51:00.007+02:00

En lista över tidernas bästa filmer, med en film för varje år, från 1920 till och med 2009. Jag börjar med 20-talet av den anledningen att det annars bara skulle bli obskyra kortfilmer eller ingenting alls. (Filmtipset.se säger att jag inte har sett någonting från 1915. Jag tror dem.) Reglerna gör att en jättebra film från låt oss säga 1960 (det vill säga Onda män sover gott), som många andra år hade hamnat etta, inte ens platsar på listan.

20-talet

1920 Doktor Caligaris kabinett
1921 Körkarlen
1922 Dr. Mabuse
1923 Krut, kulor och kärlek
1924 Fart, flickor och faror
1925 Guldfeber
1926 Så går det till i krig
1927 Metropolis
1928 En kvinnas martyrium
1929 Mannen med filmkameran

Buster Keaton och Charlie Chaplin vid mitten av årtiondet. De omringas på båda håll av tysk expressionism – Doktor Caligaris kabinett och Metropolis. Körkarlen från 1921 utgör, tillsammans med några av Bergmans filmer, svensk films absoluta höjdpunkt. (Och på den här listan det enda exemplet på den fina skandinaviska stumfilmsperioden som följde på första världskriget.) Som bästa film det här årtiondet väljer jag dock Dreyers högdramatiska skildring av en bondflickas frihetskamp – närbilder, elaka präster och tårar.

20-talets bästa film: En kvinnas martyrium

30-talet

1930 Poetens blod
1931 M
1932 Freaks
1933 Doktor Mabuses testamente
1934 L'atalante
1935 Galakväll på operan
1936 Moderna tider
1937 Pensionat Paradiset
1938 Dimmornas kaj
1939 Spelets regler

Världen försökte återhämta sig från 20-talets fröjdefulla dagar och rustade sig för ännu ett krig, men i Frankrike gjordes det bra film. Poetisk realism och romantik: Dimmornas kaj och L'atalante, två fina kärlekshistorier, och Spelets regler, som blandar klassatir med skarpa livsvisdomar. I Sverige gjordes det pilsnerfilmer, en av de bästa har letat sig in på listan. Bäst då? Tod Brownings Freaks, ett litet stycke varm humanism.

30-talets bästa film: Freaks

40-talet

1940 Rebecca
1941 Riddarfalken från Malta
1942 Casablanca
1943 Skuggan av ett tvivel
1944 Kvinna utan samvete
1945 Paradisets barn
1946 Nattens portar
1947 En natt att leva
1948 Cykeltjuven
1949 Sent om våren

Årtiondet präglas av film noir och italiensk neorealism. Om det tidigare har varit relativt lätt att välja så kunde jag den här gången inte röra mig framåt utan att ta ett smärtsamt beslut. Diktatorn? Nej. Rebecca. Citizen Kane? Nej. Riddarfalken från Malta. Den största förlusten var dock att välja bort Brief Encounters för Paradisets barn. Episka ambitioner vinner den här gången över flyktiga kärleksmöten. Noterbart är valet för år 1949: Sent om våren, en gripande historia om bandet mellan far och dotter.

40-talets bästa film: Cykeltjuven

50-talet

1950 Allt om Eva
1951 Prästmans dagbok
1952 Att leva
1953 Föräldrarna
1954 Fönstret åt gården
1955 I Live in Fear
1956 En dödsdömd har rymt
1957 Smultronstället
1958 De älskande
1959 Hiroshima - min älskade

Sunset Boulevard kom inte med, inte Vita nätter, La Strada eller 12 edsvurna män heller. 50-talet kan vara det starkaste årtiondet i filmhistorien. Valet till bästa film stod mellan Att leva och Smultronstället. Japansk sentimentalitet eller svensk nostalgi? Takashi Shimuras ledsna ögon och filmens upplyftande budskap skingrar alla tvivel.

50-talets bästa film: Att leva

60-talet

1960 Ungkarlslyan
1961 Såsom i en spegel
1962 Jules och Jim
1963 8½
1964 Kvinnan i sanden
1965 Rödskägg
1966 Min vän Balthazar
1967 Vampyrernas natt
1968 2001 - ett rymdäventyr
1969 Likbrännaren

Den franska nya vågen är förstås en överskattad filmrörelse, men Truffauts Jules och Jim är ett uppsluppet mästerverk. Många olika sorters film: en film om vampyrer, en annan om rymden, en film om en åsna, en annan om en film som aldrig blir gjord. 50-talets utvecklingsoptimism och löjliga/roliga science fiction-filmer får sitt dialektiskta svar när Stanley Kubrick förvandlar drömmen om rymden till den cineastiska motsvarigheten till en storslagen symfoni. Årtiondets bästa film är Teshigaharas Kvinnan i sanden, en omarbetning av Kobo Abes roman med samma namn, som utvecklar Kafka- och Camusliknade teman som instängdhet och känslan av att rulla en sten uppför ett berg.

60-talets bästa film: Kvinnan i sanden

70-talet

1970 El topo
1971 Harold å Maude
1972 Aguirre - Guds vrede
1973 Scener ur ett äktenskap
1974 Chinatown
1975 Vägvisaren
1976 Hyresgästen
1977 Annie Hall
1978 Höstsonaten
1979 Apocalypse

Filmer från det här årtiondet brukar hamna högt i filmomröstningar. På riktigt är de filmens motsvarigheter till Grateful Deads låtar. De är tråkiga, repetetiva och håller på alldeles för länge. Ja, nu sa jag samma sak tre gånger. Men det finns pärlor. Bergman var inte nöjd med Höstsonaten men jag håller det för en av hans bästa filmer. Chinatown är med främst för att den är så förbannat snygg. Allra bäst är åter igen Kurosawa, som med Vägvisaren hittade tillbaka efter depressionen och självmordsförsöket som följde på problemen med Tora! Tora! Tora!

70-talets bästa film: Vägvisaren

80-talet

1980 Forbidden Zone
1981 Ubåten
1982 Fanny och Alexander
1983 Videodrome
1984 Paris, Texas
1985 Ran
1986 Blue Velvet
1987 Familjen
1988 En liten film om kärlek
1989 Mystery Train

En samling filmer som utmärks mycket av sin stämning. Det är sant för Videodrome, Mystery Train och Blue Velvet. Det är sant även för Paris, Texas, som sakta vecklar ut sig på filmduken. En film i synnerhet kräver några ord – Forbidden Zone, en färgsprakande kavalkad av vulgära företeelser: musik av Danny Elfman, studentikosa skämt, barbröstade kvinnor och en kåt padda. Allting överskuggas av Dekalogen, Kieślowskis filmserie från slutet av årtiondet. Jag väljer En liten film om kärlek, som träffade hårdast.

80-talets bäst film: En liten film om kärlek

90-talet

1990 Maffiabröder
1991 Veronikas dubbelliv
1992 De hänsynslösa
1993 Frihet - den blå filmen
1994 Den röda filmen
1995 Seven
1996 Fargo
1997 Harry bit för bit
1998 Fucking Åmål
1999 The Matrix

På 90-talet var jag ung och listan är därefter. De flesta filmer här har jag inte sett på tio-femton år. Harry bit för bit är en underskattad Woody Allen, och Fargo är Coen-brödernas opus, men för mig finns det ingenting i närheten av Kieślowskis färgtrilogi från mitten av 90-talet.

90-talets bästa film: Den röda filmen

00-talet

2000 Sånger från andra våningen
2001 Sagan om ringen
2002 Tala med henne
2003 Lost in Translation
2004 Team America: World Police
2005 Broken Flowers
2006 Everything Will Be OK
2007 There Will Be Blood
2008 I Am So Proud of You
2009 Till vildingarnas land

En film om en ring, en satirisk dockfilm om alla kukar och fittor i världen, Bill Murray som förvirrad medelålders man i en film med Scarlett Johansson och Bill Murray som förvirrad medelålders man i en film med etiopisk jazz. Almodovars Tala med henne är ett gripande (och överraskande lågmält) drama om ensamhet och sexualitet. Bäst är ändå Don Hertzfeldts kortfilmer om Bill. Ibland kollar jag igenom dem bara för att orka med allting.

00-talets bästa film: Everything Will Be OK

#1 Jimmy Hughes - "Steal Away"

2011-05-16T07:43:00.004+02:00

Jag avslutar den här nedräkningen med Jimmy Hughes, kusin till Percy Sledge, och "Steal Away" i en knastrig inspelning. Låten har tolkats av Sam Cooke, Johnny Taylor och Al Green, men Jimmy Hughes original torde vara mindre känd. Den bygger delvis på "Steal Away to Jesus", och påminner därmed om soulens rötter i gospelmusiken. Men Jimmy Hughes sjunger inte om Jesus. Hans "steal away" riktar sig till en tjej som han vill ska rymma från sina föräldrar.

#2 The Whispers - "Seems Like I Got To Do Wrong"

2011-05-13T19:46:00.003+02:00

Tänk positivt och du kommer att nå dina drömmar. Det krävs livsstilskonsulter, Veckorevyn och Paulo Coelho för att hitta på något så förljuget. Men samtidigt känns det som att essentialistisk analys av "framgång" kan vara lika farlig: en medfödd karisma, en förmåga man inte kan arbeta sig till, han har det gratis, osv. Det är i alla fall vad jag tänker när jag lyssnar på The Whispers "Seems Like I Got To Do Wrong", från 1970, som beskriver en person som måste göra någonting fel innan de lägger märke till honom. En fin låt om ett hjärtslitande ämne.

#3 Vivian Reed - "Save Your Love For Me"

2011-05-12T15:23:00.002+02:00

Jag fuskar lite här, jag hade med "Save Your Love for Me" på min lista över tidernas bästa soullåtar som jag gjorde för ett par år sedan. Men eftersom låten fortfarande bara har ett par tusen lyssningar på youtube, och inte finns på spotify, utgår jag från att den, av någon anledning, fortfarande inte är allmänt känd. Det borde den förstås redan vara. "Save Your Love for Me" är en av de finaste philly soul-låtarna jag känner till. Jag älskar allting med den här låten. Vivian Reeds starka röst tronar över ett medryckande arrangemang. (Philly soulens tjejer sjöng med pondus, killarna sjöng som William Hart.)

Long hot summer 2011

2011-05-11T16:47:00.004+02:00

Min spellista för den här sommaren. Lite fler "klassiker" den här gången – Beach Boys, A Tribe Called Quest, Sly Stone, Shuggie Otis (vars "Strawberry Letter 23" finns på varenda kreddig sommarlista) – till skillnad från förra årets lista. Inga märkvärdigheter, men jag är nöjd att jag fick med "The Ball Game", ett fint stycke gospel av Sister Wynona Carr.

Alltså: Long hot summer 2011

#4 Ruby Andrews - "Just Loving You"

2011-05-11T08:41:00.004+02:00

Det är lätt att förbise den här pärlan (jaja). Upprepade lyssningar är det enda som hjälper. Till slut skälver låten, och Ruby Andrews röst, som ett ensamt höstlöv i vinden. "Just Loving You" lyftes fram av Dave Godin, och har verkligen blivit en av mina stora favoriter. Och den har aldrig varit lika bra som idag, med sin drivande och mjuka rytmsektion och Ruby Andrews fina röst.

Akira Kurosawas bästa filmer

2011-05-10T13:46:00.004+02:00

En lista över Akira Kurosawas bästa filmer. Några överraskningar kanske: One Wonderful Sunday och No Regrets for Our Youth, två av Kurosawas tidiga och minst kända filmer, hamnade väldigt högt, och Akira Kurosawas drömmar hamnade först på en tjugotredje plats. Kurosawas episka filmer Ran och De sju samurajerna på en fjärde och femte plats respektive. Längst upp? Rödskägg, Vägvisaren och Att leva, som formar en triptyk av japansk humanism. (Om man fortfarande får använda det ordet för att beskriva Kurosawas filmer.) Jag har ingen aning om vad det här med livet egentligen går ut på, men dessa filmer tycks i alla fall gestalta frågan på ett relevant sätt.

30. Judo Saga II
29. Madadayo
28. The Most Beautiful
27. Augustirapsodi
26. Natthärbärget
25. Judo Saga
24. Dodes'ka-den
23. Akira Kurosawas drömmar
22. Männen som trampade på tigerns svans
21. Revolvern
20. Sanjuro
19. Idioten
18. Den vilda flykten
17. Skandalen
16. I Live in Fear
15. Kagemusha - spökgeneralen
14. A Silent Duel
13. No Regrets for Our Youth
12. One Wonderful Sunday
11. Den berusade ängeln
10. Himmel och helvete
9. Blodets tron
8. Yojimbo - livvakten
7. Demonernas port
6. Onda män sover gott
5. De sju samurajerna
4. Ran
3. Rödskägg
2. Vägvisaren
1. Att leva

#5 Barbara Acklin - "I'll Bake Me a Man"

2011-05-10T09:19:00.005+02:00

Jag är tvungen att ta med den här. Barbara Acklin är förstås mer känd för låtar som "Love Makes a Woman" och "Am I the Same Girl?", men blev något av en gayikon efter den här medryckande fantasiskapelsen från 1973. Acklin står i köket och känner sig lite nere, vad skulle kunna få henne på bättre humör? Jo! En man. Och det här var nästan ett decennium innan The Weather Girls fantiserade om män i skyn.

#6 The Wallace Brothers - "Lover's Prayer"

2011-05-09T08:56:00.003+02:00

Jag vet inte mycket om The Wallace Brothers, men deras "Lover's Prayer" från mitten av 60-talet har jag haft liggande i en spellista sedan förra hösten. Det är först nu, när kylan har släppt sitt tag om landet, när solen värmer hustaken och fåglar kvittrar och jag vet inte vad, som jag kan uppskatta låten på riktigt. Det inledande blåspartiet är som en smekande sommarfläkt och precis som en bra sommar är den över innan du hunnit vänja dig.

#7 Darrell Banks - "Don't Know What To Do"

2011-05-08T00:38:00.005+02:00

Darrell Banks är en sådan där röst som soulkännare gärna plockar fram för att visa att de kan sina saker. Vi pratar om klassisk södernsoul, men Banks är långt ifrån lika känd som James Carr eller Carla Thomas, för att inte tala om Otis Redding eller Sam Cooke. "Don't Know What To Do" plockar jag från skivan Here to Stay som spelades in för Stax. På skivan hittar vi fina tolkningar av Jerry Butlers "Only the Strong Survive" och Percy Sledges "When a Man Loves a Woman", men höjdpunkterna är "Beautiful Feeling" och nämnda "Don't Know What To Do", som jag väljer för att få lite fart på listan igen. Banks sköt tragiskt nog till döds 1970 av en poliskonstapel utanför tjänsten. Poliskonstapeln hade fått ihop det med Banks tidigare flickvän. Banks kunde inte komma över henne och fylld av svartsjuka konfronterade han konstapeln, vilket ledde till att en av soulhistoriens bästa röster tystnade för alltid.

#8 Detroit Emeralds - "Feel the Need In Me"

2011-05-07T15:43:00.004+02:00

Detroit Emeralds är varken det finaste eller bästa som har kommit ur Detroit, men 1972 släppte de skivan You Want It, You Got It med låtar som den småfunkiga "Baby Let Me Take You (In My Arms)" – jag har alltid varit svag för låtar med paranteser – och framförallt den kärlekstörstande "Feel the Need In Me", som klarar av upprepade spelningar.

#9 Al Green - "I Tried To Tell Myself"

2011-05-06T00:04:00.001+02:00

Al Green – den sista stora soulrösten enligt Peter Guralnick – skapade under några år på 70-talet, tillsammans med Willie Mitchell, några högklassiga soulalbum, där Call Me från 1973 är höjdpunkten; tårfyllda ballader med det där karakteristiska Willie Mitchell-soundet som jag verkligen inte ska försöka klä i ord. "I Tried To Tell Myself" är från tiden efter de gyllene åren, närmare bestämt från 1976 och skivan Have a Good Time, men den skulle lätt kunna ta plats på vilken av Al Greens bästa skivor som helst. Al Green försöker intala sig någonting, det har säkert med någon tjej att göra, jag lyssnar inte så noga, men jag intalar mig själv att jag också kommer att bli lycklig.

#10 Mitty Collier - "Git Out"

2011-05-05T09:41:00.003+02:00

Hon är mest känd för sina ballader – som den fina "I Had a Talk With My Man Last Night" (missa inte bakgrundsdansaren med grön klänning) – men Mitty Collier spelade även in riktiga "stompers" för Chess Records, låtar som det går att dansa till på riktigt och som tog henne långt bort från hennes gospelrötter. Rösten är plötsligt raspig och elak, och man förstår att hon inte längre har så mycket till övers för sin "stone casanova". Jag älskar när hon kommer fram till "don't you never never never come back again" och hennes röst förvandlas till en jordfräs som spottar jordkokor och bitterhet. Du vill försvinna från hennes synrand, du vill dansa.

10 mindre kända soullåtar

2011-05-05T09:31:00.005+02:00

Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg att publicera ett inlägg, men ångrat mig i sista sekunden och lämnat inlägget att samla damm i utkastarkivet. Därför: en nedräkning, omöjlig att misslyckas med, det är i alla fall så det känns. En soullista, naturligtvis, den här gången: 10 lite mindre kända soullåtar, en varje dag, utan inbördes ordning. Förhoppningsvis har ni inte hört en enda, men om ni har det är ni olyckligt lottade, då har ni inte njutningen i att höra dem för första gången framför er. Vissa är smutsiga, andra är ljuva, vissa är tårfyllda, andra är nakna. Alla handlar om kärlek. Ingen är tråkig.

Framgångens pris: Céline och Devo

2011-03-29T17:56:00.007+02:00

Alla författare eller konstnärer med självaktning, som har ägnat sin konst åt att kritisera samhället eller mänskligheten, och som uppnår en viss framgång, måste brottas med framgångens paradoxalitet. Det är förstås kul att boken säljer så bra - varför skulle man annars ge ut den? - men det måste kännas konstigt att hyllas av samma samhälle och samma människor som man har ägnat sin bok åt att kasta skit på. När Resa till nattens ände publicerades 1932 blev den, till Célines stora förvåning och irritation, en stor succé. Inom två månader hade över 50 000 exemplar sålts, och inom ett halvår hade översättningsrättigheter sålts till tio länder. Det måste ha förbryllat Céline att boken blev en sådan framgång. I Resa till nattens ände går han hårt åt det förljugna samhället och den värdelösa mänskligheten:

Människorna spelar den ena komedin efter den andra. Dessemellan händer det att pjäsen ännu inte är satt i scen, och att dom inte kan urskilja varken vad den går ut på eller vilken roll dom lämpligen bör anta, och då står dom där och dinglar med armarna och glor på det som sker, med alla instinkter hopvikta som ett paraply, så konfysa att det skramlar om dom. Dom är bara sej själva, det vill säga ingenting. Kossor som inte ens har något tåg att titta på.

Céline kunde trösta sin fåfänga med att han för boken inte fick Goncourtpriset, som delades ut "till en ung, originell och talangfull författare vars verk är djärvt i tanke och form". Det finns säkert skäl att härleda bokens framgång till "borgerlighetens självförakt", men mer intressant är hur Céline reagerade på sin oväntade framgång. I sin nästa bok Död på krita är språket mer uppluckrat och svårtillgängligt. På framgången svarade Céline genom att förändra sitt språk så att det inte skulle kunna uppskattas av den stora allmänheten. Följaktligen sålde Död på krita sämre än Resa till nattens ände.

Om man ägnar sin konst åt att kritisera samhället och sedan hyllas av samma samhälle kan man som Céline hänge sig åt esoterism. (Det är bara tendensen som här är viktig, i det här fallet mellan Resa till nattens ände och Död på krita.) Ett annat svar är att som Ohio-bandet Devo försöka utnyttja kändisskapet för att underminera det samhälle som ger upphov till kändisskapet. Med sina dadaistiska liveframträdanden och förakt för andra rockartister (som Devo ansåg vara omedvetna marionetter), ville Devo använda marknadens logik för en attack mot Reagans samhälle. Devos ambitioner krävde att bandet sålde miljontals skivor. De var alltid medvetna om riskerna. Som medlemmen Mark Mothersbaugh sa: "Rebellion always gets co-opted into another marketing device". Det ironiska är att Devo blev precis det redskap i skivbolagens mäktiga händer som de hånade andra band för att vara. Den enda gången Devo hade en framgång som motsvarade deras ambitioner om en världsomspännande succé var singeln "Whip It" från 1980, en lysande parodi på Reagans cowboyfasoner. Resten av 80-talet brottades Devo med falnande intresse och sjunkande försäljningssiffror, och nu är Devo i folks medvetande en one-hit-wonder-grupp som släpas fram vid fester på det temat och som anses "knäppa" och "skojiga". Så kan det gå.

Céline och Devo representerar två olika svar på framgången. Antingen hänger man sig åt esoterism, med risken att status quo upprätthålls, eller så försöker man spela med, med risken att endast tjäna skivbolagens eller bokförlagens intressen och bli en bricka i ett cyniskt marknadsföringsspel. Revolution säljer som bekant väldigt bra. Vad vi lär oss? Jag vet inte. Kanske att det inte är lätt att göra uppror mot tingens ordning.

Turism som uppror

2011-03-29T14:21:00.008+02:00

Jag sitter i min flickväns tråkiga studentlägenhet och ser på regnet som strilar ner och jag längtar bort. Men till vad? Det där med att erövra världen är en dröm som sakta har försvunnit i takt med att världen har globaliserats. Hur kul är det att inrikta sitt liv på resor när alla ungdomar i min ålder redan har båtluffat i Indonesien, åkt tåg genom Ryssland och sparkat småsten på Kinesiska muren?

Ett alternativ är att välja bort alla turistställen och åka till karga stäppland, livlösa öknar eller fattiga förorter i sydamerikanska megastäder. Men det är förstås inget alternativ för ett medelklassbarn som skulle darra vid blotta åsynen av en skorpion eller smutsigt dricksvatten, och vi har ju tokar som Bear Grylls på Discovery Channel som tillfredsställer all vår äventyrslusta. En timme med Bear Grylls och jag kan med belåtenhet borra ner mig i min fåtölj framför teven, utan att känna något som helst behov av att äntra vildmarken utrustad enbart med en kniv och ett fult liggunderlag.

Dessutom riskerar ett sådant turistande att kantra till cynisk fattigdomsturism. Åh, titta, de har inte ens rinnande vatten! Ett annat alternativ är att återerövra de gamla turistställena som en gång i tiden var kliché, men som nu kan upptäckas på nytt. Paradoxalt kan det därför bli en upprorshandling att ta sin handduk och lägga sig under solen på en Playa de Palmas stränder. Så är det förstås inte. Det är inte rebelliskt att göra vad alla har gjort sedan femtiotalet. Känner man att man måste visa sin rebellattityd är det bästa man kan göra att stanna kvar i Sverige, åka till Motala, ta in på ett hotell och se det iskalla regnet strila ner utanför fönstret.

På många sätt och vis känner jag mig som Des Esseintes, huvudpersonen i Huysmans Mot strömmen, från 1884, då symbolism, dekadens och verklighetsflykt stod på modet. Des Esseintes bestämmer sig mot slutet av boken - som förresten är oerhört tråkig i sina ändlösa uppradningar av fantasirika och sinnesretande dekorationer och maträtter - att resa till England. Precis innan avfärd upplever han dock London i en dagdröm. När han sedermera vaknar känner han att behovet av att resa är som bortblåst och han åker hem igen, nöjd och belåten. I Des Esseintes efterföljd är kanske det mest rebelliska man kan göra att inte röra på sig överhuvudtaget, att inte ens känna behovet av att se pyramiderna, dyka i barriärrevet eller låta medelhavssolen steka sin rödbrända rygg.

Lummig och dramatisk natur av Claude Lorrain.

Avgränsningar och annat som gör livet värt att leva

2010-06-02T12:59:00.009+02:00

Varje lista måste brottas med problemet avgränsningar. Så även listan över tidernas bästa doo wop-låtar. "All I Have To Do Is Dream"? För poppig. "Lonely Teardrops"? För sexig. Bobby Darin? För vit.

Eller nåt sånt.

Bobby Darin hade för övrigt ett kort men ytterst romantiskt förhållande med Connie Francis en kort tid på 50-talet. Francis italienska pappa motsatte sig dock förhållandet, och vid ett tillfälle jagade han ut Darin på gatan under pistolhot och förbjöd dem att träffas. Francis har senare sagt att det var hennes livs misstag att inte gifta sig med Darin. Några år senare sjöng Francis in "Someone Else's Boy", som gavs ut som B-sida till den lätt glömda "Breakin' in a Brand New Broken Heart". Ett år tidigare hade Darin gift sig med skådespelerskan Sandra Dee. Francis hörde talas om giftermålet över radion när hon och hennes pappa åkte bil genom Lincolntunneln. Francis önskade vid det tillfället att Hudsonfloden skulle fylla tunneln och ta livet av både henne och hennes pappa.

"Someone Else's Boy" kom ut 1961, och det är tydligt att den handlar om Darin och Dee. Hon sjunger att hon vaknar upp mitt i natten och inte kan sluta tänka på den hon älskar. Men han tillhör någon annan, och vet inte hur mycket hon älskar honom. "Whenever I see them together/It breaks my poor heart in two/I know that I should forget him/'Cause he's her guy/But what can I do?". Historien om Francis och Darin är ytterligare ett exempel på hur artificiella gränser på ett väldigt konkret sätt flyter in i och förändrar våra liv. Francis sjunger med en väldigt poppig bakgrund som kontrast, och det gör låten ljuvligt hjärtskärande. Hon spelade in låten på inte mindre än åtta språk. Den fick ett mediokert genomslag i USA, men det blev en av hennes största internationella hits. Ni hittar den engelska versionen här, men det är den japanska som är min favorit.

1. Jerry Butler & the Impressions - "For Your Precious Love"

2010-05-27T21:22:00.006+02:00

Det bästa i livet mejslas fram med hjälp av kärlek och gudomlig närhet. Curtis Mayfield och Jerry Butler träffades när de sjöng i samma gospelkör i Chicago. De blev 1957 båda medlemmar i en doo wopgrupp vid namn The Roasters, som bytte namn till Jerry Butler & the Impressions. Deras första hit blev "For Your Precious Love", men Butler lämnade strax för en solokarriär. Mayfield tog då över rollen som sångare och låtskrivare för The Impressions. "For Your Precious Love" är alltså en av ytterst få låtar Butler spelade in med The Impressions, under ett par år i slutet av femtiotalet. Men i staden där housemusik och högmod senare fick dansande händer och Willis Tower att sträcka sig i höjden, var det tjugo år tidigare Butlers röst som svävade som en kontrabas i luften; känslostark och hjärtslitande, tjock av vibrerande kärlek.

Mayfield skulle senare dra med sig The Impressions till social medvetenhet, men här härskar fortfarande saknaden och kärleken: "Your precious love means more to me/Than any love could ever be". Butlers röst söker sig till evigheten, men han stannar vid det profana, vid det mänskliga och förgängliga. Soulen uppstod när gudfruktig gospel mötte smutsig r'n'b, när kyrkan drogs ner till sängkammaren. På många sätt är "For Your Precious Love" mer rotad i motsättningen mellan det heliga och det mänskliga, än i den mer oskyldiga och naiva doo woptraditonen. Men avgränsningar är bara avgränsningar. I uttryck för saknad står den bredvid vilken doo woplåt som helst. "And of all the things that I want/In this whole wide world, is/Just for you to say that you'll be my girl." En till synes blygsam önskan, vi vill ju alla bli älskade. Men vi är alla lika anspråkslösa som Napoleon. Jag nöjer mig med att bli älskad, säger vi, och frågar efter hela världen, efter att få lyckan placerade av ödet i våra blygsamt framsträckta händer. Jag kräver blott detta enda, säger vi, och polerar vår ödmjuka självbild med vax och sämskskinn. Vi tigger, men inser det ej, framför kärlekens port, och springer som narrar varje gång dörren öppnas på halvglänt, och kryper på det smutsiga golvet för att nå fram till de kopparmynt som kastats ut på golvet. Och lycklig anses den vara som fångat ett mynt i sin hand.

Men kärleken förenar inte bara de älskande, utan också alla som nån gång har älskat något ouppnåeligt. "For as long as you're in love with me/Our love will grow wider/Deeper than any sea" sjunger Butler, men vi förstår att det är en ouppnåelig dröm. Tidigare sjunger han "Oh, When I first realized/That you were fooling me". Kärleken, lyckan kommer aldrig att infinna sig, men han kan inte sluta hoppas, sluta älska. Butler, som varje människa, är dömd till livet på knä, sökandes efter de stunder av lycka som kan skänka tröst och mening till våra liv.

2. The Flamingos - "I Only Have Eyes For You"

2010-05-27T12:00:00.001+02:00

När Terry ‘Buzzy’ Johnson klev in i Bell Sound studios i New York 1959, visste han vad han ville ha, hur alla element i låten skulle understödja, gå om, och gå in i varandra: en bakgrundskör med shoo-bop och sh-bops, melankoliska och ihåliga, nästan obehagligt repetetiva pianotoner, en lätt gitarr och ett trumspel som Johnson lät trummisen spela med borstar för att det inte skulle ta över låten. Det tog timmar för alla att lära sig vad Johnson ville att de skulle göra, men de fick bara några chanser att få det rätt när de väl hade kommit till inspelningsplatsen. Om det lät bra i ljudingenjörens öron så var det den inspelningen som hamnade på listorna. Tid var verkligen, och inte bara uttryckligen, pengar. "I Only Have Eyes For You" spelades ursprungligen in av Ben Selvin 1934. När The Flamingos skrev på för End Records, och hade en hit med låten "Lovers Never Say Goodbye", ville George Goldner, ägaren till skivbolaget, och Richard Barrett, som upptäckte The Chantels om ni kommer ihåg, att gruppen skulle spela in några standardlåtar. De gav en hög med låtar, 33 stycken till Johnson. En av dem var "I Only Have Eyes For You".

Johnson berättar om hur det gick till när han kom på hur han skulle arrangera låten: "so I was laying down in my room with the guitar on my chest, playing around with the chords, but no matter what I tried it just didn’t fit. Finally, it was about 12 or one in the morning, and I was so tired that I fell asleep, and in my dream I heard ‘I Only Have Eyes For You’ just the way it came out on our record. I heard the ‘doo-bop sh-bop’, I heard the way the harmony would sound — I heard the harmony so clear, and I heard the structure of the chords. As soon as I woke up, I grabbed the guitar off my chest and it was like God put my fingers just where they were supposed to be". Så han ringde alla andra medlemmar i gruppen, som förstås blev arga över att bli väckta fyra på morgonen, och sa åt dem att komma över. "So they came to my room, all of them grumbling, and when they heard me do it they looked at me like, ‘What the hell is this?’ They laughed at me: ‘What’s “doo-bop sh-bop, goo-bop sh-bop, boo-bop sh-bop, loo-bop sh-bop, shoo-bop sh-bop”?’ You see, although in my dream it was ‘doo-bop sh-bop’, I had everybody doing a different thing, changing things around to make sure no one could really pick out what we were saying."

Inspelningen gick bra. "I Only Have Eyes For You" blev The Flamingos största framgång. Efter några framgångsrika år, och efter några av splittring, lämnade Terry ‘Buzzy’ Johnson The Flamingos 1964 för Motown och Smokey Robinson, där han fick fortsätta bygga upp vackra vokalharmonier. Men det är en annan historia. Och det är inspelningen från 1959 som är hans största ögonblick.

"I Only Have Eyes For You" är en låt som inte liknar någon annan. Det är som att den sträcker sig högre, på samma gång som den tränger djupare än alla andra låtar. Högre mot det ensligt melankoliska, meditativa och (vågar man säga det?) sublima; djupare mot de innerliga känslor som förenar alla människor. Johnsons sjunger, berättar att han bara har ögon för en person. "My love must be a kind of blind love/I can't see anyone but you". Alla enskildheter försvinner, går upp i rök, i jämförelse med kärlekens helhet. Alla människor som går förbi, alla stjärnor på himlen, allting är sekundärt. Det är aldrig smärtsamt. Låten handlar inte om smärtsam saknad, utan om kärlek, men det är en kärlek som inte riktigt går att ta på. Den svävar, oköttsligt och stillsamt, som musiken, lägger sig som en tunn hinna över dina ögon, förvandlar oro och förstämning till smeksam förtröstan.

3. The Drifters - "There Goes My Baby"

2010-05-26T23:00:00.001+02:00

1959 hade The Drifters redan gått igenom tre stadier, där valet av sångare reflekterade den övergripande förändringen mot soulen. Clyde McPhatter innerliga röst, formad av många barndomsår i gospelkörer, ersattes av Johnny Moores bräckligare vokaler, som i sin tur, efter ett par turbulenta år med eviga medlemsbyten, ersattes av Ben E. Kings djupare soulstämma. Med Ben E. King upplevde The Drifters sin andra storhetstid, och allt började med "There Goes My Baby", som 1959 klättrade på listorna. Temat är det välkända: kärlek och saknad, som många doo woplåtar får att låta som två sidor av samma sak. Ingen saknad utan kärlek och ingen kärlek utan saknad. De följs åt, avgränsar och innesluter varandra, uttrycks ibland av samma åtbörder. För kärleken kan aldrig nå fram till sitt mål, den måste alltid begränsas av livets otillräcklighet, av människan brister, och av omöjligheten för den älskande att riktigt nå fram till det älskade. Varje kärlek måste börja och sluta med en känsla av saknad, av förlust.

Och nu är hon borta. Ben E. King lägger en del av skulden på sig själv: "I broke her heart and made her cry/Now I'm alone, so all alone/What can I do, what can I do?". Saknaden och kärleken är stor. Men senare är det som att han inte förstår varför hon lämnade honom: "I wonder why she left me/Why did she leave me so all alone". Minnet är kort, flyktigt, det är kärleken som spelar någon roll. Men det finns fler kontraster. "There goes my baby" sjunger King, men senare, i låtens höjdpunkt, "I wanna know where is my/Where is my baby?". Det handlar förstås om var hon har sitt hjärta, om det fortfarande bultar för honom. Den gnagande insikten är att hon aldrig älskade honom, att hon bara drev med honom, gjorde honom till åtlöje. Kärleken och saknaden blandas med det alltid närvarande tvivlet att inte räcka till, att känslorna är obesvarade, och fördubblas i styrka. "There goes my baby" blir som en minnestavla för alla kärlekstvivel. Det är nästan så att varje spelning lägger ytterligare en bricka i muren som skiljer det omöjliga från det möjliga. Det är bara det vackra i allt sorgliga som gör att man återvänder, om och om igen. Som till sorgliga filmer, som till livet.

4. The Chantels - "Maybe"

2010-05-25T14:14:00.005+02:00

I "Maybe" är alla onödiga förklaringar och textmässiga utsmyckningar reducerade till ett minimum, Arlene Smiths nakna och upprivande röst lämnas ensam med några inledande genomträngande och fruktansvärda pianotoner, ett primitivt komp och en änglalik bakgrundskör som för varje ton Arlene tar åkallar smärtfulla minnen av sorgfria dagar, tyngdlösa ögonblick. "Maybe" var The Chantels andra singel efter den nästan lika minnesvärda "He's Gone". Arlene hade ett sätt att sjunga som nästan saknade motsvarigheter. End Records valde att släppa gruppen 1959, antagligen för att musikbranchen valde att satsa på säkrare up-tempolåtar, långt ifrån The Chantels ballader, och Arlene lämnade för en inte lika framgångsrik solokarriär. Hon byttes ut mot Annette Smith och The Chantels hade ytterligare en hit med "Look in My Eyes".

Men det är "Maybe" som är The Chantels stora låt. Arlene skrev låten själv tillsammans med Richard Barrett, sångare i The Valentines, som också var den som upptäckte gruppen. Med Arlenes starka röst och bakgrundkör, och med inslag av både pop och r'n'b, förebådade den 60-talets tjejgruppsound. Men viktigare är att den anspelar på något djupt mänskligt. Som uttryck för en enda känsla, någonting mellan saknad och åtrå, ungdomligt oförstånd i förening med vuxen melankoli, är det bland det bästa som någonsin har spelats in.

5. The Skyliners - "Since I Don't Have You"

2010-05-23T01:14:00.003+02:00

Det finns mycket som gör "Since I Don't Have You" av The Skyliners till en av de bästa doo wopinspelningarna någonsin. De första tjugo sekunderna, när stråkar och en bakgrundskör skapar en vemodig nästan ödesmättad stämning, Jimmy Beaumonts spröda röst, som en fingerspets mot tunt sandpapper, och Janet Vogels genomträngande falsett i slutet av låten. Det var egentligen meningen att musiken bara skulle dö ut, men Vogels improviserade falsett fick stanna kvar i bakgrunden när låten släpptes. De är lätta att missa helt, särskilt som Beaumont redan har lagt ut sitt blödande hjärta till allmän beskådan på ett typiskt doo wopmanér. Men efter upprepade lyssningar är hennes insats bland det mest bestående. De stryker liksom under låtens tema, nämligen förlusten av någon man älskar. "I don't have plans and schemes/And I don't have hopes and dreams/I-I-I don't have anything/Since I don't have you", och så vidare, blödande och uppgivet, men samtidigt fullt av längtan och skönhet. Falsetten får också en extra tyngd när man känner till Vogels framtida öde. I februari 1980 hittades Janet Vogel livlös i sitt garage. Den fysiska orsaken var monoxidförgiftning, allt talar för att det var ett självmord. Den egentliga orsaken låg kanske i känslan av att ha förlorat något värdefullt.

"Since I Don't Have You" är en stark gestaltning av en känsla, för varje spelning gör sig smärtan och förlusten mer och mer påmind. Men som i all stor konst finns det ändå något hoppfullt i stråkarnas elegans, Beaumonts lidande och Vogels höga falsett. En perfekt gestaltning kan mitt i allt elände skänka tröst. Så även om låten river upp smärtsamma minnen som jag helst av allt vill lämna i glömskans torviga händer, så kan jag inte sluta spela den om och om igen, och känna den egendomliga bitterljuva njutning som kommer av dessa minnen och trösten som stor konst stundom skänker.

6. Dion & The Belmonts - "A Teenager In Love"

2010-05-22T18:47:00.007+02:00

"Each time we have a quarrel
It almost breaks my heart
'Cause I'm so afraid that we will have to part

Each night I ask the stars up above
Why must I be a teenager in love?

One day I feel so happy
Next day I feel so sad
I guess I'll learn to take the good with the bad

'Cause each night I ask the stars up above
Why must I be a teenager in love?"

7. Little Anthony and the Imperials - "Tears On My Pillow"

2010-05-21T15:52:00.002+02:00

"You don't remember me, but I remember you/'t was not so long ago, you broke my heart in two/Tears on my pillow, pain in my heart, caused by you, you." Jerome Anthony "Little Anthony" Gourdine förklarar inte exakt var dessa tårar och denna smärta kommer ifrån, annat än att de är orsakade av någon som inte längre kommer ihåg honom. Men bakom raderna kan vi dra slutsatsen att denna någon på ett grymt sätt har lämnat honom. "Love is not a gadget, love is not a toy" sjunger Little Anthony, men han skulle ändå inte tveka att starta om igen, trots att han förmodligen kommer lämnas lika ensam som förut: "If we could start anew, I wouldn't hesitate/I'd gladly take you back, and tempt the hands of fate".

Den här egentligen allt annat än avundsvärda inställningen, så typisk för en självuppoffrande kärlek, som medvetet offrar allt, lyckan framför allt, bara för att få vara i närheten av den älskade, är typisk för den trånande doo wopgenren. Little Anthony vet att han kommer att bli bedragen, han vet att all smärta kommer att flamma upp igen, men ändå skulle han inte tveka att ta tillbaka det han älskar mer än allt annat på jorden. Det han inte kan leva förutan. Det är ingenting att avundas, det kanske inte ens är någonting att beundra. Men som ett tydligt exempel på dårskap och hängivenhet i bitterljuv förening är det något för alla med ett eller ett par uns självkännedom att känna igen sig i, spegla sig i och hitta sig själv i. Inte till lärdom, till tröst.

8. The Dells - "Oh What A Night"

2010-05-19T20:09:00.003+02:00

Ibland behöver man inte ha smarta eller kluriga textrader, det räcker med ett "oh what a night" och ett "to love you dear" eller "to hold you dear". Förutsatt givetvis att de kommer med en vibrerande röst och en högstämd bakgrundskör. Johnny Funches försöker inte berätta en historia, men gör det ändå; han ger oss inga detaljer, det behövs inte. Vi förstår att natten är ljuv och att kärleken skälver som bassträngar, som trevande händer, i den friska sommarnatten. Saxofonen leder oss att i minnet återkalla alla beröringar, ögonkast, återhållna begär. "Oh What A Night" kom ut 1956, sålde guld, och spelades sönder av alla som någon gång har älskat.

The Dells gjorde om låten 1969, i en mer soulig stil. Resultatet är inte lika elegant, inte lika hjärtskärande storslaget, trots att antalet instrument kanske är det dubbla. Jag föredrar 50-talsversionen.

9. The Drifters - "Fools Fall In Love"

2010-05-18T15:20:00.002+02:00

The Drifters medlemsuppsättning är lika rörig som en Jackson Pollock, eller ett argument av Jimmie Åkesson. Två uppsättningar av gruppen är t.ex. invalda till Vocal Group Hall of Fame. Gruppen startades av Clyde McPhatter 1953, men han hade redan lämnat för en solokarriär när "Fools Fall In Love" släpptes 1957. Här är det Johnny Moore som står för vokalerna. "Well, fools fall in love/Just like schoolgirls/Blinded by rose colored dreams/They build their castles on wishes/With only rainbows for beams/They're making plans for the future/When they should be right back in school", sjunger Moore understödd av en doo wopande bakgrundskör och en harmlös, nästan klämkäck rytm.

Men vad är doo wop om inte ett erkännande av den ungdomliga dåraktiga kärleken? Moore tillägger: "I used to laugh but now I understand/Shake the hand of a brand new fool". Den ungdomliga kärleken är härlig just eftersom den är dåraktig. Det är bara dårar som förälskar sig, det är bara dårar som förblir unga. Och den bagatellartade harmlösa låten förvandlas med ens till ett stygn i hjärtat. Om det flyktiga i tillvaron, det sorgligt obeständiga, det sakta förvittrandet och de små tillfällena till dåraktig lycka.

10. Gene Chandler - "Duke of Earl"

2010-05-14T11:52:00.001+02:00

Det här är en lista över tidernas bästa doo wop-låtar, från tiden när musiken alltid kom förpackad i slicka kostymer, bakgrundskörer, elegans och två kilo pomada, långt innan 70-talets droger och musikaliska och klädesmässiga slapphet. James Brown krävde att alla i the J.B.'s skulle stryka sina kläder inför varje uppträdande, och nåde den som inte höll sina pressveck raka. Perfektion både till yta och innehåll. Men doo wopen var innan James Brown och soulscenen på 60-talet. Det går att dra en gräns ungefär vid 1963, när Stax och Motown gjorde om det oskuldsfulla trallandet till soul- eller popperfektion, men gränserna är, som överallt annars, flytande. Ett par stora akter på doo wop-scenen fortsatte och blev stora också på soulscenen, som the Impressions, och i mindre grad Gene Chandler.

Det här klippet är från ett framträdande i filmen Don't Knock the Twist från 1962. Med monokel, kappa och stormhatt intar Chandler scenen, och när hans sammetslena röst fyller lokalen är det inte svårt att förstå att han efter sin framgång ville bli kallad "the duke". Gene Chandler, senare en av de stora i Chicagos soulscen, lyckades aldrig upprepa den nationella framgången med "Duke of Earl". Den förknippades för evigt med hans namn, och lever vidare som sampling och referens. Låten har på det där sorgliga sättet blivit större än mannen som gav den en röst och ett lidelsefullt ansikte. Men det är ingenting som hindrar oss från att känna oss oövervinnliga: "As I walk through this world/Nothing can stop the Duke of Earl" och "And when I hold you/You'll be my Duchess, Duchess of Earl/We'll walk through my dukedom/And a paradise we will share".

Det förenande föraktet

2010-05-09T18:52:00.009+02:00

Det är en hävdvunnen sanning att förakt förenar. I föraktet tonas skillnader ut och alla ansträngningar riktas mot att kritisera det som föraktet riktas mot. Detta föremål för föraktet blir det sammanhållande klister som förenar till synes avlägsna krafter, som det förutan aldrig skulle liera sig, än mindre se åt varandras håll. Vilka märkliga pakter har inte genom historien slutits med en gemensam fiende som förenande faktor? Hur behjärtansvärt skulle inte mänskligheten uppträda vid åsynen av en gemensam fiende? (Det är i alla fall så katastroffilmer vill få oss att tro att mänskligheten fungerar, en tanke som möjligtvis har underminerats av mänsklighetens reaktioner på såväl finanskris som klimatkris.)

Ett tyst samförstånd håller på att uppstå, eller har länge funnits, mellan vänstermänniskor och konservativa, förenade i föraktet för profitjakt och konsumism. Det är inte så mycket fråga om likstämmig retorik. Nej, de förenas i valet av hjältar. Popvänstern hyllar Thomas Bernhard och konservativa bloggare skriver om Pier Paolo Pasolini; dessa hyllas på båda sidorna av det politiska spektrat. Kritiken mot samhället, det vill säga mot en ohämmad marknad och skoningslös profithunger, uttrycks med hopplöshet och vanmakt. Det är redan för sent, marknaden har upprättat sin hegemoni. Den bästa lösningen, må det vara att återgå till ett äldre, mer naturnära sätt att leva, eller världsrevolution, är för avlägsen att hoppas på. Alternativet, att gå genom de långsamma demokratiska institutionerna, är alldeles för vulgärt och ineffektivt. Återstår då bara att avlägsna sig från samhället, läsa Henry David Thoreau (ännu ett namn som beundras av skilda läger) eller modern engelsk naturromantik i en stuga på landet.

Det är världen det är fel på. Med förakt vänder man sig sålunda från världen, till ett mer anspråkslöst liv. Det finns något ädelt, nästan heroiskt i detta. Man vill inte längre spela med i allt hyckleri, all spelad medmänsklighet. Men jag kan inte släppa tanken att man vänder sig från samhället med väldigt höga anspråk, att man sätter sig till doms över hela samhället och i slutändan gör alla de människor som försöker leva i samhället till föremål för sitt förakt. Föraktet för samhället blir ett förakt för människan, som utmålas som oförbätterligt förtappad. Det är hopplöst att ens försöka. Intresset och alla åtkommor riktas sålunda mot en själv. Föraktet för samhället blir en väg till självförhärligande. Ur cynismens djupa källa kan man ösa idel självberöm.

Var lämnar det oss? Någonstans utan säkra riktlinjer, men desto bättre vaccinerade mot alla envisa försök att utmåla människan som genuint ond och evigt dömd.

Pasolini bakom kameran.

2.0

2010-05-08T00:20:00.001+02:00

Vi försöker igen. Jag vet inte vart det tar vägen.