fredag 20 november 2009
söndag 15 november 2009
Gerda Wegener
Gerda Wegener (1886-1940) var en dansk illustratör, vars man Einar Wegener genomgick det första allmänt kända könsbytet, från man till kvinna och som tog namnet Lili Elbe. Danmarks konung förklarade äktenskapet ogiltigt 1930.
söndag 8 november 2009
fredag 6 november 2009
Två sidor av #4
The gaze.
Reklambild för Honda.
"Woman Examining Man, St. Tropez, 1975", i Helmut Newtons fotoserie Story of Ohh för amerikanska Vogue. Namnet på serien är, som Jahsonic noterar, en uppenbar referens till Anne Desclos Story of O.
Reklambild för Honda.
onsdag 4 november 2009
Nino Ferrer
Nino Ferrer tillhör en av de där tragiska karaktärerna i musikhistorien som slits mellan framgång och jakten på personlig integritet. När hans låtar blev populära så var det fel låtar som blev populära eller så blev de populära av fel anledningar. Ferrer närde ett slags förakt för allmänheten (som vilken "intellektuell" artist på uppåtgående som helst) och som kände sig tvungen att klamra sig fast vid den här övertygelsen även när allmänheten hade börjat älska honom. Vid ett flertal tillfällen drog han sig undan offentlighetens ljus, lika oförtrytligt kom han tillbaka. Ferrer började sin musikaliska bana med att skriva gospelinspirerade låtar, men ändrade riktning när han kom i kontakt med Otis Redding, Sam & Dave och Stax, pulserande soul och r'n'b, sex och synd. Genombrottet kom med "Mirza", som följdes av mer eller mindre fåniga men dansvänliga hits.
Ferrer tröttnade på uppmärksamheten och flyttade till Italien. Där blev hans texter mer cyniska, med udden riktade mot samhället eller "le showbiz". "Mao et moi" är ett utmärkt exempel, här handlar det inte längre om att underhålla massorna, utan om ett mer personligt låtskrivande. Det var också i Italien han kom i kontakt med Manu Dibango, och Brigitte Bardot. Man kan säga vad man vill om Ferrer, men en person som har haft ihop det med Bardot kommer alltid åtnjuta min respekt. Det må vara en slisk som Roger Vadim, som verkar ha satt i plan att ligga med alla de snyggaste kvinnorna i världshistorien, eller en slusk som Nino Ferrer.
Här tänker jag lyfta fram en ganska tidig låt av Ferrer, "Je veux être noir", från tiden i Frankrike. Här ser ni den framförd av en ganska stilig Ferrer.
För det första är det här en svängig och bra låt. För det andra ger min ganska bristfälliga franska (och google translate) vid handen att Ferrer sjunger saker som skulle få Jimmie Åkesson att sätta sina jävla blåsippa i vrångstrupen. Först några hyllningar till Ferrers uppenbara sånginfluenser, till Wilson Pickett och James Brown, och sedan en diss av sin hudfärg: "Moi je fais de mon mieux pour chanter comme vous / Mais je ne peux pas grand chos' / je ne peux rien du tout / Je crois que c'est la couleur / la couleur de ma peau qui n'va pas". Jag försöker sjunga som er, men jag kan inte göra mycket, jag tror det är färgen på min hud. Något sånt. Jag vill inte komma in på en rasbiologisk debatt om svarta sjunger så mycket raspigare än vita, jag tycker att Ferrer har en tillräckligt bra (och raspig) röst. Det jag vill säga är däremot att det här visar hur mycket amerikansk soul och r'n'b påverkade Europa och Frankrike. Staxartisterna gjorde flera bejublade framträdanden i Europa, och titta bara på northern soulhysterin i norra England. Det finns fler exempel.
Ferrer fortsatte att ge ut skivor, ingen av dem särskilt framgångsrik, men det kanske inte var något han brydde sig om, luttrad som han var. Hur det hela slutade? I juni 1998, en månad efter sin mors död sköt han sig själv på ett sädesfält, det kunde väl bara ha slutat på det sättet. Kolla upp: "Le Sud", som inte finns på youtube, spotifya om ni har lust. Det är Ferrers kanske bästa låt, mer Sam Cooke än James Brown. Ferrer hade förmågan att göra musik i många känslolägen, här är det ömtåligt och trånande, nostalgiskt, jag tror (hoppas) att låten handlar om något sånt också.
Ferrer tröttnade på uppmärksamheten och flyttade till Italien. Där blev hans texter mer cyniska, med udden riktade mot samhället eller "le showbiz". "Mao et moi" är ett utmärkt exempel, här handlar det inte längre om att underhålla massorna, utan om ett mer personligt låtskrivande. Det var också i Italien han kom i kontakt med Manu Dibango, och Brigitte Bardot. Man kan säga vad man vill om Ferrer, men en person som har haft ihop det med Bardot kommer alltid åtnjuta min respekt. Det må vara en slisk som Roger Vadim, som verkar ha satt i plan att ligga med alla de snyggaste kvinnorna i världshistorien, eller en slusk som Nino Ferrer.
Här tänker jag lyfta fram en ganska tidig låt av Ferrer, "Je veux être noir", från tiden i Frankrike. Här ser ni den framförd av en ganska stilig Ferrer.
För det första är det här en svängig och bra låt. För det andra ger min ganska bristfälliga franska (och google translate) vid handen att Ferrer sjunger saker som skulle få Jimmie Åkesson att sätta sina jävla blåsippa i vrångstrupen. Först några hyllningar till Ferrers uppenbara sånginfluenser, till Wilson Pickett och James Brown, och sedan en diss av sin hudfärg: "Moi je fais de mon mieux pour chanter comme vous / Mais je ne peux pas grand chos' / je ne peux rien du tout / Je crois que c'est la couleur / la couleur de ma peau qui n'va pas". Jag försöker sjunga som er, men jag kan inte göra mycket, jag tror det är färgen på min hud. Något sånt. Jag vill inte komma in på en rasbiologisk debatt om svarta sjunger så mycket raspigare än vita, jag tycker att Ferrer har en tillräckligt bra (och raspig) röst. Det jag vill säga är däremot att det här visar hur mycket amerikansk soul och r'n'b påverkade Europa och Frankrike. Staxartisterna gjorde flera bejublade framträdanden i Europa, och titta bara på northern soulhysterin i norra England. Det finns fler exempel.
Ferrer fortsatte att ge ut skivor, ingen av dem särskilt framgångsrik, men det kanske inte var något han brydde sig om, luttrad som han var. Hur det hela slutade? I juni 1998, en månad efter sin mors död sköt han sig själv på ett sädesfält, det kunde väl bara ha slutat på det sättet. Kolla upp: "Le Sud", som inte finns på youtube, spotifya om ni har lust. Det är Ferrers kanske bästa låt, mer Sam Cooke än James Brown. Ferrer hade förmågan att göra musik i många känslolägen, här är det ömtåligt och trånande, nostalgiskt, jag tror (hoppas) att låten handlar om något sånt också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
