Det finns kanske någon här som har missat det. Bloggen världshistoriens 101 bästa album startade i måndags. Ni är välkomna att ta del av alla underbara album som kommer att presenteras fram till ganska långt in på nästa år. Idag skrev jag om postpunk, Camus och ljungande vrede.
"Thirteen Women" av Bill Haley spelar upp vad som antas vara varje mans dröm. Haley har en dröm där han är ensam man bland tretton kvinnor, och där han är centrum för kvinnornas uppmärksamhet:
I had two gals every morning, Seeing that I was well fed, And believe you me, One sweetened my tea, While another one buttered my bread. Two gals gave me my money, Two gals made me my clothes
Men även om låten inte får så många feministiska poäng så är det den som spelas när Maria Schell och Marcello Mastroianni dansar i Le notti bianche. Jag älskar Mastroiannis "danssteg" i slutet.
Jag kom att tänka på scenen när jag såg La notte tidigare ikväll. I den filmens finns också en fantastisk dansscen. Den här gången är inte Mastroianni delaktig i dansen. Däremot tittar han och Jeanne Moreau på när ett par dansare utför några vackra rörelser till förförisk jazzig musik.
Höst och det är väl alltid någon som tycker att det är bra. För övrigt kan jag bara – som alltid – uppmana er att läsa EM Cioran. Här följer innehållsförteckningen till På förtvivlans krön:
Förord
Att vara lyrisk Vad allt är avlägset! Att inte längre kunna leva Lidelsen för det absurda Att mäta lidandet Andens inbrytning Jag och världen Matthet och dödsångest Det groteska och förtvivlan Föraningen om vansinnet Om döden Melankolin Ingenting betyder något Extasen Världen där ingenting får sin lösning Motsägelser och inkonsekvenser Om sorgen Total otillfredsställelse Badet av eld Desintegration Om kroppens verklighet Jag vet inte Individuell och kosmisk ensamhet Apokalyps Monopol på lidandet Känsla för självmord Den fullkomliga lyrismen Behagfullhetens väsen Det fåfängliga medlidandet Evigheten och moralen Ögonblicket och evigheten Historia och evighet Att inte längre vara människa Det magiska och det ödesbestämda Den ofattbara glädjen Lidandets tvetydighet Allt är stoft Entusiasm som en form av kärlek Ljus och mörker Att avstå Sömnlöshetens välsignelse Kärlekens omvandling Människan, det sömnlösa djuret Det absoluta i ögonblicket Sanning, vilket ord! Flammornas skönhet Vishetens fattigdom Återvändandet till kaos Ironi och självironi Om fattigdom Flykten från korset Dyrkan av det oändliga Banalitetens metamorfos Sorgens börda Det förnedrande arbetet Känslan för slut Lidandets sataniska princip Det indirekta djuret Den omöjliga sanningen Subjektivism Homo Kärleken i korta drag Vad spelar det för roll? Det ondas källor Skönhetens magiska trick Människans ombytlighet Kapitulationer Inför tystnaden Konsten att göra sig dubbel Den meningslösa framtiden
Passar bra nu när solen och hösten försöker lura oss att det är en fröjd att leva. Mina favoriter – utan att ha läst någonting – är "Ingenting betyder något", "Total otillfredsställelse", "Jag vet inte" och "Vad spelar det för roll?"
Man kan bara föreställa sig vad Cioran har att säga i "Kärleken i korta drag".
Jag startar hösten med den här souliga jazzinspelningen av Donald Byrd. Jag trodde jag hade hittat en episk kommentar på youtube när någon kommenterade låten med "My favourite movie EVER!" Det visade sig att superlativet faktiskt syftade på en film, A Bronx Tale, där "Cristo Redentor" används. Jaja, hur som helst, det här är en av mina favoritfilmer genom tiderna.
Missa inte heller det legendariska framträdandet på Top Of The Pops 1986, som sparkade igång den brittiska housescenen. Barry Walters skrev samma år i Spin magazine: “Pandy’s histrionics are emblematic of the House scene in general. House is about the loss of decorum and control. From sexual extravagance to dance-floor excess, everything about House is geared towards losing it”. Så är det förstås, men det omstörtande med Darryl Pandy var inte att han kastade av sig sina skor och la sig på scenen, utan att han var tjock och klädde sig i glittrande skjortor.
